Om Maine Coon

Maine coon katten är en så kallad naturras, vilket innebär att rasen härstammar från de lånhåriga huskatterna från den amerikanska delstaten Maine och området New England. Det finns historier om att katterna kan ha kommit dit med vikingaskepp, från katter som sänts till området av Marie Antoinette eller att de kommit via handelsskepp till norra Amerika. En biologisk omöjlighet som ofta omnämns är att katten skulle vara en korsning mellan huskatter och tvättbjörnar (racoons), härifrån stammar namnet maine coon. Eller att huskatterna skulle ha parat sig med rödlo, vilket inte heller är en möjlighet. Den klassiska sinnebilden av en maine coon brukar i regel vara en bruntabby katt, vilket också ingår i denna myt om rasen. De tidiga Maine coon katterna som inte var just bruntabby fick nämligen smeknamnet Maine Shags. Sammanfattningsvis finns det hypoteser och historier om rasens ursprung, men inget förefaller säkerställt. Det vi däremot vet är att den första dokumenterade maine coon katten omnämns redan 1861. Det var en svart-vit katt kallad Capitain Jenks of The Horse Marines.

De långhåriga huskatterna ska alltså ha uppehållit sig i norra Amerika, vid gränsen till Kanada, där de levde i isolerade geografiska områden i ett periodvis kargt klimat. Sannolikt fyllde de funktionen av att hålla möss och råttor borta från gårdarna. Man tror även att katterna kan ha varit med ombord på skepp av samma anledning. Katterna hölls alltså som huskatter och var vana vid det kalla klimatet, vilket återspeglats i deras kroppsform och långhåriga päls. Under 1800-talets andra hälft började kattutställningar med maine coon att dokumenteras och under 1860-talet ska bönder ha ställt ut sina maine coon katter under en lokal marknad, för att tävla om titeln Maine State Champion Coon Cat.

År 1908 bildades CFA (Cats Fancier Association) i USA och man började stambokföra katterna. I första utgåvan omnämndes 28 maine coon katter, vars stam ägarna svor på, andra intyg saknades nämligen vid denna tiden. Tack vare denna dokumentation, i kombination med intresset för utställning, har man kunnat följa rasens utveckling, men också det tapp i intresse som uppstod runt 1900-talet. Då förlorade maine coon katten mark till favör för andra långhåriga raskatter. I början av 1950-talet gick ett par eldsjälar samman och startade upp CMCC, Central Maine Cat Club. Man marknadsförde då rasen på nytt genom att anordna utställningar, och populariteten började ånyo att växa. Efter ett decennium hade klubben nått sådan popularitet att det inte längre var möjligt att bedriva arbetet på amatörsnivå, så innan klubben avslutades formulerades den allra första rasstandarden för maine coon katten. Under 1960-talet fortsatte uppfödningen av maine coon katten dock i småskalig omfattning, och rasen hade ännu inte vunnit erkännande utanför regionen. Först 1967 gavs rasen erkännande av Canadian Cat Association och av American Cat Association. CFA tog mer tid på sig.

Närmaste decenniet försökte man få rasen upptagen till provisorisk status inom CFA, men nekades detta upprepade gånger, på grund av en för liten avelsbas. Arbetet fortsatte och 1975 nådde slutligen rasen upp till CFA’s krav, där fanns en rasstandard, en rasklubb och en större avelsbas (då på 133 katter) och rasen godkändes för champion-status i relation till utställningar. Under 1980-90-talet fortsatte sedan maine coon katternas framgångar på utställningar och rasens popularitet tilltog ytterligare. Den första maine coon katten importerades till Sverige 1986 och 3 år senare föddes den första kullen i Sverige. SVERAKs stamboksstatistik har ett år efter annat visat att maine coon nu hör till de flest nyregistrerade raskatterna, tillsammans med ragdoll, norsk skogkatt och sibirisk katt.